Den jag intervjuade här om dagen återkom till det flera gånger.

Att det var ”järntussn”. Att de ”alltn jett vä n järntuss” – det behöver alltid vara ett järngäng. Som driver och för framåt. I Huså var det syföreningen. Han jag pratar med var med, fastän liten då, där då när det begav sig och minns och berättar vid ett köksbord i Mörsil. Jag spelar in allt och sätter mig sedan för att vaska fram det bärande. Sånt som bidrar till att bära en berättelse.

Vi pratade om hur ”järnstussn'” var avgörande och om hur den var beroende av att det fanns tillräckligt många fler, runt omkring som hjälpte till att sticka, baka, gräva, skriva, prata, välkomna, köpa lotter och allt det andra.

Det där ordet – ”järntussn'” har jag aldrig hört. Kanske är det hans eget? Hur som helst är det bra. Det får bli ett ord som får tar plats i berättelsen. Utan den här intervjun hade det saknats utan att vi vetat om det. Vi är fler som fortfarande hjälps åt kring järntussn’.

För visst verkar Syföreningen fortfarande! Visst kan den fortfarande ta rollen av att vara en järntuss!

Kanske lyste artikeln om Syjuntan upp den mörkaste decembertiden för Jämtlands tidnings läsare? Hoppas den gav hopp. Och hoppas denna lilla puff ger lokala tidningar fler abonnenter. (Har skribenten Lotte Mjöbergs tillåtelse att tillgängliggöra hennes artiklar.)

Skriver som bäst på historien som fått namnet ”Och det vart ljus” och följer upp alla initiativ om information så fort jag hinner och hoppas vara klar med ihopsamling i mars. Parallellt med upplevda historier samlas sammanhang och inspiration för kringberättelsen.

Och mitt i arbetet med att vaska fram kärnan, fick berättelsen en oväntad och välkommen inspiration från den radiosända kyndelsmässgudstjänsten – ljusmässgudstjänsten https://sverigesradio.se/avsnitt/ljus-och-forsoning

Hur? Det får du läsa i boken och se i teaterföreställningen. Jag kan bara säga att den spelar en avgörande roll i kringberättelsen om järntussn’. Kringet behövs för kärnan. Alla och allt som behöver göra sitt i det ena för att järntussn’ ska kunna göra sitt i det andra.

Allt gott. /Linda Forss