FORSS LIVS PRODUKTION AB - Linda Forss

samhällsbyggande ledarskap & underhållning

1:a på P4-toppen, Vinter OS inleds med ett handslag mellan Nord- och Sydkorea. Ska vi säga att vi fortsätter såhär?

By Leave a Comment

Låten “Når man väänt” tillägnad min sångmö mormor Anna kniper första platsen på P4-toppen!

Vinter OS-invigs med ett handslag mellan Nord- och Sydkorea

Min idol som sjunger med äkta, tjocka jämtlands “l” – Annika Norlin vinner Grammis för albumet “Däggdjur”

Ja men ska vi säga att vi fortsätter såhär?

…så skall dörren öppnas

By Leave a Comment

Dörren. Jag såg den. Alldeles tydligt. Där var den.
Dörren. Lite till höger på scenen. Från publiken sett. Alltid från publiken sett.
 
Helt tydligt och självklart såg jag denna scenografi. Om det heter scenografi. Jag kan inte sånt där. För det är väl liksom saker som är rekvisita? Vad det än må kallas, så var det en dörr.
 
I huvudet såg jag filmen av hur det skulle se ut på scenen. Dörren. Rätt upp och ner. Stängd förstås. Och sen kommer jag in på scenen. Börjar berätta. Om berättelsen som inte vill hitta sin början. Jag ska gå av och an. Framför den där dörren. Och berätta om uppdraget att berätta om Samorfjøset och att det inte gick – förrän jag på riktigt försökte – Förrän jag på riktigt öppnar dörren till samorfjøset. Och då ska jag öppna den. Dörren. Ut ska det rasa en mjölkpall. En benlös. Och en mjölkkruka. En såndär mindre. En hämtare. Som det var möjligt att orka bära fast det verkar obegripligt. Jag tänker att det skramlar när den ramlar ut. Att publiken precis som jag blir överraskad. Kanske ramlar det ut två hämtare. Om det inte blir överdrivet. Jo det blir överdrivet. Tänkte att jag sen skulle sätta mig på den ena och sätta en påse med karameller på den andra. Men jag kan ju sätta den på den där mjölkpallen utan ben. För sätta mat direkt på backen det skulle ingen ha gjort i samorfjøset. Inte där det kunde vara bar jord. Nä man kunde sina saker och hygien och livsmedelssäkerhet. Karamellpåsen ska jag hitta innanför dörren, ovanför dörrkarmen där en stock skjuter ut. Eller om det är en hylla. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.
 
När jag fått ordning på hämtaren (ja det får räcka med en) och lagt på locket ska jag berätta om vad jag hittat i samorfjøset. Om vad som så oväntat kan rymmas i ett samorfjøs. Och då drar jag bort den gamla filten som hängt bakom dörren så att bildskärmen syns och när filmen går igång och visar miljöerna från samorfjøstiden så sätter jag mig på mjölkhämtaren och tittar tillsammans med publiken.
Så ska dörren till samorfjøset öppnas i berättarföreställningen Samorfjøset.
 
Helt tydligt såg jag dörren, scenografin, redan när jag skrev boken Samorfjøset och gjorde manuset till berättarföreställningen som hör till.
 
Men jag mäktade inte förverkliga den där dörren. Så det fick bli en projektorduk. Och en projektor kopplad till en dvdspelare framför. Lite snett sådär som bilden alltid blir. Det passade liksom bra det också. Att scenen blev byggd som ett samorfjös. Av det man har. Av det man får tag på.
Det har gått så bra. I föreställningarna i Huså. Fast där gick det sådär. På premiären. Då hängde sig tekniken. Blev låst i en bild på min mormor Anna. Det var nog uträknat av henne. Sen i Kall och i Fröå och i Edsåsdalen fungerade bildtekniken precis som den skulle. Lite snett, sådär.
 
Och så nu. Inför att Samorfjøset ska få framföras i sin helhet som en av fyra utvalda föreställningar på Scenkonstdagarna för hela norra Sveriges stab av scenkonstarrangörer så såg jag dendär dörren framför mig igen. Hur den skulle öppnas. Och jag såg att om den inte skulle öppnas denhär gången heller, så skulle det väl fungera lika bra med en lite lagom sned bildprojektion på en projektorduk framöver på en förhoppningsvis norrlandsturné också. Och fick jag inte till det med någon bildskärm fick det väl bli en projicering på själva dörren. Det vore bra mycket bättre än på en projektorduk.
 
Så om jag börjar med själva dörren. Tänkte jag. Och frågade hemma i Huså om det månde finnas en dörr. Det är klart det fanns en dörr. Och den var min mammas och fick lånas på obestämd tid. Jag for bums. Det var så fin, dörren. Brun, vackert använd. Med en nyckel och allt. Och helt fel. Det var en häbbärsdörr. Ingen Samorfjøsdörr. Inte för att så många skulle veta det och tänka på att därigenom verkar det nog osannolikt att det ska kunna kliva ens den minsta lilla kulliga fjällko. Och den var alldeles för tung. Hur skulle jag orka dra runt på den där? Och hur skulle något så tungt kunna monteras? Och hur skulle projiceringen få plats? Då skulle dörren behöva vridas i 90 grader. Tänk om folk skulle få för sig att samorfjøsets dörrar såg ut så? Eller om de skulle tro det var nån gödselglugg? Men jag tog dörren. För den fick plats i bilen. Och det kändes så otacksamt att tacka nej. Det skulle nog gå. På något sätt. Fast inte ens med 90 graders omvinkling blev det bra och bilden syntes för dåligt på det bruna. Som var så fint. Fast fel. Just här. Och nu.
 
Om jag bara haft en snickare. Tänkte jag. Och det är klart det fanns en snickare. Han var duktig. Och i tid. Det syntes lång väg. Men han såg inte det jag såg när jag beskrev samorfjøsets dörr. För mig var det mycket enkelt. Så är jag inte heller snickare. Jag är en sån som ser saker framför mig i huvudet.
 
Just då såg jag framför mig att det nog fick bli en sned bild. På en projektorduk. Och det fick duga. Fick det duga i Huså, Kall, Fröå och Edsåsdalen så duger det var som som helst i världen. Och det hade blivit riktigt bra. För att vara så snett. Och fastän en projektorduk inte är så fin. Ingen förväntar sig heller att en projektorduk ska vara fin. Den är som den är.
 
Så jag går och fikar. Med kära väninnan. Hon ser också filmer i huvudet. Hon kan också se samorfjøsets dörr där på scenen när jag beskriver den. Hon har ingen dörr. Och är ingen snickare. Men hon har en blomsterhandlerska.
Jag ringer blomsterhandlerskan. Bums. Jag berättar om samorfjøsdörren.
Hur den ska gå att öppna. Att det ska stå stadigt. rätt upp och ner på en scen. ”Då behöver den nånslags fötter”, säger blomsterhandlerskan. ”Hur bred ska den vara”, undrar blomsterhandlerskan? ”Så att en fjällko kan ta sig igenom”, säger jag. ”Jaha”, säger blomterhandlerskan. Och den måste vara färdig senast på fredag. Och den måste gå att montera isär så att jag orkar bära och så att den får plats i bilden. ”Jag har en dörr framför mig här”, säger blomsterhandlerskan. ”Den blir nog perfekt”. ”Jag hör av mig när jag har pratat med min konstruktör lite senare i kväll. ”
 
Hon hör inte av sig när hon pratat med sin konstruktör. Hon hör av sig när konstruktören redab är färdig med konstruktionen lite senare på eftermiddagen.
 
Där står den dörren till samorfjøset. Rätt upp och ner. Så bred att en fjällko kan ta sig igenom dörren. Dörren har fått ett fastsvetsat litet hjul så att den liksom går att rulla upp eftersom den annars skulle bli för tung och hänga ner sig. Dörrkarmen är lättnermonterad och lättuppmonterad. Med stadiga fötter.
 
Blomsterhandlerskan har inte bara en blomsterhandel och en dörr. Hon har också en konstruktör. Hon ser också bilder i huvudet. Och lyckas få ut dem genom sin konstruktörs händer.
 
Bulta så skall dörren öppnas. Så klart. Jag behöver komma ihåg att bulta. Men också att stänga dörrar igen. Alla dörrar öppnas när jag bultar. Fel dörrar också. De dörrarna behöver jag stänga igen. De som är fel, just nu. Även om det känns otacksamt. Och även om det kanske skulle gå att förklara och vända och vrida i olika vinklar för att få till något som kan bli riktigt bra. Om jag inte stänger, när det är fel, så blir det problem. Som säkert löser sig. Men inte lika lätt som om jag väntar tills precis rätt dörr öppnas. Den öppnas när du bett om att få precis det jag behöver. Jag vet när det är rätt dörr. Då har den ett litet fastsvetsat hjul. Det hade jag inte en aning om.
 
Dörren. Jag ser den. Alldeles tydligt. Där är den.
Dörren. Lite till höger på scenen. Från publiken sett. Alltid från publiken sett. En fjällko skulle kunna ta sig igenom den. När den öppnas ramlar det ut en mjölkhämtare. Sen startar filmen, jag tar påsen med karameller som jag hittar ovanför dörrkarmen där en stock skjuter ut. Eller om det är en hylla. Och föreställningen ”Samorfjöset” fortsätter.
/Linda Forss 2017-10-22

Barnkolonierna i Åsa och Ånn – ett berättarprojekt som blev en bok och berättarföreställning

By Leave a Comment

De där barnkolonierna i Ånn, dit stockholmsbarn skickades och barnkolonierna i Åsa i Halland, dit jämtlandsbarnen skickades…

Nu finns berättelser och betraktelser  samlade i en bok och i en berättarföreställning.

Såhär skrev Norra Halland inför boksläpp och föreställningspremiär
i Åsa i norra Halland 20 sept 2019 och
i Ånn i västra Jämtland 27 sept 2019.

I boken och i föreställningen finns gulnade, skrivstilsbrev till mor med önskan om lite frukt och fler frimärken, en driven igångsätterska som hade privatchaufför till Z-1:an, en morfar som plockade ner barn ur stora tallen, en broderad resekudde att vila på från fjällen i stora Blåsjön ner till havet i Halland, det välbekanta kvällsljudet från dassdörrar som slog igen i Ånn, en frimodig flickhand från stockholm som en förstummad ånnsings hand. Tack alla som bidragit med berättelser och sammanhang bla genom berättarkvällar. Tack Länsstyrelsen i Jämtlands län som stöttat detta kulturarvsprojekt. 

Tack till alla som delat med sig av egna eller andras berättelser från de jämtländska barnkoloniern i Åsa, Halland (tex Östersundskolonin Solvik) och på barnkolonierna som Stockholms fjällkoloniförening i Ånn (Björkhagen – Granlunda – Fjällåsen)

Tack också alla medarrangörer till sammanhang där berättelser samlats in såsom berättarkvällen på Kuggaviksgården i Åsa, berättarkvällen i Östersund torsdag 26 oktober 2017 kl 19 på cafeterian i kommunhuset – i samarbete med Östersunds Arkiv och berättardagen i Ånn onsdag 25 oktober 2017 kl 14 på Camp Ånn – i samarbete med Åre Församling.

Såhär skrev Länstidningen om projektet:    Lite pinsamt, men det visade sig sedan vara helt fel att Fjällkoloniföreningen hade en koloni i Edsåsdalen…de fanns bara i Ånn. Andra drev däremot koloniverksamhet i Edsåsdalen, men det måste bli någon annans projekt…)

“Samorfjøset” är berättelser och betraktelser från mjölkvägen till Lycka och karamellan

By Leave a Comment

“Samorfjøset” är berättelser och betraktelser från mjölkvägen till Lycka och karamellan. Insamlade, uttolkade, kringtänkta och vidareförda av Linda Forss. Berättelserna är fritt baserade på intervjuer med människor med minnen från samorfjöstiden i Huså. Samorfjøsets  berättelser på jämtska och betraktelser på svenska tar sig uttryck i en bok med tillhörande film. Delar ur boken kan också erbjudas som en berättande vandring längs mölkvägen i Huså och som en författarföreläsning med delar ur boken och berättelser om hur boken skapats.

Här finns info om hur du köper boken och var det finns planerade framföranden. Det är också möjligt att boka en berättande vandring till “Samorfjøset” vid Åreskutan i Huså i västra Jämtland. Författarsamtal går att boka till en plats som passar dig.

Länstidningens recension av boken hittar du här: http://www.ltz.se/kultur/bocker/recension-samorfjoset-en-sann-kulturgarning

Såhär börjar boken:

Anna – min mormor – ber mig skriva. Om hennes liv.
“Je har så mykjy å berett.” säger hon.

Om Samorfjöset. Om samorfjöstia.
Hennes bästa plats. Hennes bästa tid.

Hon tycker att jag är så “hemsk å få-te”.
Vad är det med det där samorfjöset?
Hon kan inte förklara. Jag kan inte “få-te”?
Då öppnas dörren.
Om du tar långklivet över tröskeln
och känner med handen ovanför dörren
där en stock skjuter ut,
eller om det är en hylla,
då hittar du en påse med karameller,
en tillbringare, en moped, ett hål i en häck,
en kattuggla och ett avslickat staniolpapper från en puckstång med päronsmak.
Då drar du också efter andan
inför allt som ryms på 6 x 5,4 m?
Välkommen.

och den fortsätter såhär:

Je skull ha skrivi
om samorfjøset.
E berettels.
Je har så mykjy å berett.
Kan du int skri’iv åt me du,
som e så hemsk å få-te?

Je minns nog mær æn dom flestan
om samorfjøset, je.
Ja, om heile samorfjøstida.

Produktionen har möjliggjorts genom människors generösa delande av minnen, genom Länsstyrelsen i Jämtlands län och genom människor som hjälpt till med språket, filmen och musiken som hör till. Tack alla som hjälpt mig förverkliga denna kulturminnande kärleksförklaring till en plats och till människor jag älskar och älskat och alltid kommer att älska.
/Linda Forss